LTK Physio Center.
Här är LTK Physio Center. Rehabliterincentret/sjukhuset jag volontärrarbetade på förra veckan. 
I korridoren under vår lunch. Här är några av de sjuksköterskastuderande jag umgicks med de dagar jag var på sjukhuset 
Några exempel på typer av fysiska handikapp barnen hade som besökte sjukhuset
På väg hem efter en lång arbetsdag. Åkte inte med denna "minibuss" dock..det såg väldigt trångt ut Förra veckan besökte jag LTK sjukhus och rehabilitering. Detta var det volontärprojekt jag ursprungligen skulle delta i men då det blivit ett missförstånd (alltid något missförstånd) mellan samordnaren och de lokala volontärerna placerades jag istället på Ky Quang Pagoda (barnhemmet/dagcentret jag bloggat om tidigare). Det var meningen att jag skulle volontärarbeta på LTK sjukhus och LTK dagcenter. Jag åkte i alla fall dit förra veckan och blev introducerad till en engelsktalande läkare och sjuksköterska som placerade mig i ett dagvårdsrum.
Min uppgift var alltså att volontärrarbeta som undersköterska där. Dock har informationen varit extremt bristfällig om vad jag ska göra både innan och under tiden jag var där. Jag är utbildad undersköterska men med inriktning psykiatri. Även om jag har en generell utbildning i sjukvård anser jag mig inte erfaren när det gäller ortopedi och rehablititering. Jag har erfarenheter av att jobba med psykiskt och fysiskt funktionshindrade men mer inom social psykiatrin eller på olika gruppboenden för funktionshindrade. Sjuksköterskastuderande i Vietnam vet knappt vad en psykisk sjukdom är verkar det som. I alla fall inte de studenter jag pratade med när jag var på sjukhuset. Det var meningen att jag skulle delta i olika rum för behandling av barn tillsammans med en terapeut som skulle handleda mig (?) under tiden funktionshindrade barn får sjukgymnastik, arbetsterapi och/eller talterapi.
I dagvårdsrummet (där jag spenderade mest tid) satt cirka tio studenter på en plastmatta och studerade hur en sjukgymnast arbetade med barn med olika funktionshinder.Barn som behandlades där hade antingen råkat ut för olyckor varpå deras rörelsehinder eller så hade de medfödda skador. Tillsammans med dem satt vi och stirrade när sjukgymnasten gjorde olika övningar med barnen. Mina dagar på sjukhuset var intressanta. Men den mesta tiden satt jag bara och iakttog när sjukvårdspersonalen arbetade. Jag träffade dock underbara barn som jag lekte lite med under och efter deras rehabilitering. Jag träffade deras föräldrar och såg hur djupt engagerande de var i deras barns tillfrisknande. Det var fint att se att även barn som inte är som alla andra i Vietnam har kärleksfulla föräldrar som gör allt för deras barn.
Jag försökte även kommunicera med studenterna men det var svårt då de knappt kunde någon engelska men det gick med hjälp av de engelska kunskaper de hade samt en iphone som översättare (tack gode du för iphone:). Jag frågade dem varför de inte deltog praktiskt men då sa dem att de endast fick titta på. Vad gjorde jag där då undrade jag? Samordaren berättade för mig när jag berättade detta att jag skulle delta, inte bara titta på?? Hmm...
Jag fick även följa med in i ett annat rum med den engelsktalande sjuksköterskan där han med hjälp av speciella maskiner gav vuxna patienter strålning för olika fysiska smärtor på kroppen. Likaså där tittade jag på när han gav behandling. Men det är jag glad för.. hade ingen aning om vad det där var för storts behandling??? Det roliga var dock att denna sjuksköterska gav mig som förslag när jag satt i dagvårdsrummet med de andra studenterna att jag skulle lära dem engelska. Saay what? Skulle jag vara engelska lärare nu helt plötsligt? Jag försökte... men det var ändå lite komiskt.. var inte där för att lära andra studenter engelska liksom..
Jag besökte också LTK dagcentret (dagis) som ett stenkast bort från sjukhuset. Där fanns barn med olika psykiska och fysiska funktionshinder och till skillnad från barnhemmet (Ky Quang) hade dessa barn föräldrar som kom och hämta dem efter en arbetsdag. Två av barnen, cirka 15 år gamla kunde dessutom prata jätte bra engelska. Båda barnen var gravt funktionshindrade men de var så himla utåtriktade och nyfikna och älskade att prata med oss volontärer.
Summan av kardemumman så tror jag faktisk att jag skulle kunna trivas bra där. Men jag tyckte det var alldeles för svårt att komma in i en ny verksamhet när jag precis lärt känna barnen på barnhemmet (Ky Quang). Dessutom kände jag mig bara i vägen på sjukhuset. Jag var den enda volontären på sjukhuset och i behandlingsrummen. De som vistas på sjukhuset måste vara utbildade eller ha erfarenhet inom hälso- och sjukvård. Jag kände mig inte direkt hemma i den rollen då jag aldrig behandlat frakturer eller andra fysiska skador. Handledningen var bristfällig, kommunikationen mellan personalen likaså. Jag tror jag hade kunnat få ut något av rehabiliteringen men då hade jag behövt bättre handledning.
Så, det var den lilla berättelse om min tid på sjukhuset/dagcentret. Nu är jag tillbaka på barnhemmet :)
Kommentarer
Trackback
