Min resa mot självständighet.
Mitt uppdrag är att hjälpa barn och äldre i framtiden.
Jag fick tyvärr inte hjälpa barnen eller barnhemmet i Vietnam för maktstrukturer som diktaturen byggt upp gav barnen endast mat, kläder och vatten, men det den inhemska vårdpersonalen inte förstod är att barnen behöver utbildad
personal.
Nu önskar jag att åka tillbaka och upplysa dem om att vårdpersonalen gör fel och munkarna gör allt dem kan, men det är landet som bestämt att dessa barn är hemlösa utan munkarnas tempel.
Jag kan på riktigt förända den här missvisande organiseringen.
Det jag behöver är att prata med munkarna om att gåvorna till barnen måste vara en investering i vårdpersonalen för jag och min vän kan utbilda vårdpersonalen.
Vi kan ge dem rätt metod om barnomsorgen för barnen har ingen anknytning och blir skrämd av volontärerna och den här idén fick jag inte fram för nio år sedan eftersom samordnaren var korruperad. Pengarna vi gav till barnen som volontärer
bidrar inte fullhjärtat till barnen utan mest till rekryteringsorganisationen.
Jag har chansen att hjälpa dem här barnen som blev utsatta för ett biokemiskt gift kallat Agent Orange och detta gift spreds från USA 60-70 talet och tragedin blev missbildade barn ingen mor vill ha och tack vare munkarna
som har tempel i det landet får barnen sin föda, men ingen anknytning eller barnomsorg och det här är USAs fel.
Jag har en vision och inte endast för min egen väg mot självständighet, till barnen först, min resa om den svenska psykiatrin kommer jag berätta om sedan för jag är frisk idag, men lider av PTSD och kommer överklaga psykiatrikernas maktmissbruk. Mer
om det i ett annat inlägg, nu om barnen;
Dem är fantastiska! Har vissa hjälpmedel från sjukgymnaster, men lite hjälp om barnomsorgen och ingen kunskap om vad en avvikande anknytning kan innebära för dem.
Jag ringde till peacework för fem år sedan och frågade hur barnen mår och fick endast svaret att det här barnhemmet inte är med i organisationen för volontärt arbete och det innebär att ingen vet hur det här barnhemmet fungerar idag och det måste
jag ta reda på, Kommer ringa dem igen. Behöver ert stöd först och råd om hur ni önskar jag går tillväga.
Läsare; jag önskar nu från er. Kan ni vidarebefordra mitt inlägg vidare så att detta sprids för det är ett förgånget krig som gjort dem här barnen riktigt vanvårdade och jag vill ta kontakt med Peaceworks igen, men resa själv med mitt team och hjälpa det här barnhemmet på riktigt och önska dem all välmående igen.
Dem behöver våran hjälp!
Vakna!
Hej världen!
Jag behöver berätta om en upplysning jag givits.
Jag måste rädda livet på den här generationen, för, Sydamerika lurar världen på forskning och manipulerar psykiatriker att psykofarmaka är rätt för psykisk ohälsa, men det är helt fel teori och rätt teori är att social konstruktion gjort oss psykiskt sjuka och genetik är endast sår och stressmodellen, fakta är bipoläritet är den enda psykiatriska sjukdomen som existerar. Varför?
Hjärnan är arbetsam och överaktiv och har avsaknad av dopamin och det är en kronisk sjukdom som kan behandlas rättvis, men psykofarmaka kanske inte behövs i framtiden för näringslivet och det är homeopatiska läkare som är rätt för många värdsdelar, men inte i Asien, dem är ännu mer duktiga på telekenesi.
Det är öppnenvården och slutenvården som är helt fel i Sverige. Inte endast, skolan, rättvisan och älderomsorgen och saken är att psykiatriker är manipulerade och köpta av köpt av utländska företag och privatisering av landstinget måste ske och alla kommuner måste konstruera en ny lag och generalklausulen måste bort för att dem skall kunna samverka.
Det finns en möjlighet för Sverige att rädda alla barn från psykofarmaka om vi agera snabbt och ifrågasätter regeringen och en helt ny psykistrireform måste implementeras i svensk lag och budskapet måste spridas.
Vem kan hjälpa mig länka det här blogginlägget?
Vänligen, Zara
"Barnen vi inte pratar om".
Under min tid som volontär i Vietnam fick jag bevittna några av barnen bli fastspända i sängen på detta sätt som ni ser på bilden. Första gången jag såg det blev jag chockad. Ett av barnet blir fastspänd på detta sätt väldigt många timmar varje dag. På detta barnhem har det varit tre barn som under olika tidpunkter blivit fastspända. Anledningen? Det finns ingen tillräcklig förklaring! Detta är vanvård enligt min mening. Oavsett kulturella skillnader och olika syn på barnuppfostran. Detta är inte okej för något barn oavsett problematik eller ursprung att bli fastspänd.
Dessa barn är mer inåtvända än de andra barnen och behöver mycket mer tillsyn och stimulans mot vad de får. När jag berättade vad jag sett till samordnaren visste inte ens hon om att vissa barn blev fastspända. Hon ringde och frågade direkt varför dessa barn blir fastspända och fick svaret att de ibland kan vara en fara för sig själv och att de inte har personal nog att ta hand om alla barn. Så, lösningen blir att spänna fast dem i deras sängar. Detta medans alla andra barnen leker och har roligt med volontärer och personal i samma rum. Samordnaren var chokad över det jag berätta men verkade ändå helt okej med det svar hon fått av en av personalen. Men när vi pratade vidare om detta ville hon föra vidare frågan till munkarna som har det övergripande ansvaret för alla barn på barnhemmet. Inte för att hon kunde lova mig att det skulle ske en förändring. Jag anser att personalen kanske har bemanning nog men det handlar om hur man förvaltar resurser och det finns stor brist på kunskap när det gäller vård och omsorg om barn med grava funktionshinder. Då spelar det ingen roll hur mycket bemanning det finns.
Detta tyckte jag var det absolut svårast med hela volontärarbetet. Det var känslomässigt svårt att förhålla sig till detta och man kände sig genomrutten när man inte kunde kommunicera bättre till de här barnen med svårare problematik. Språkhindret var ett faktum men också dilemmat hur jag skulle bete mig mot personalen angående detta. Jag såg klart och tydligt att de här barnen inte favoriserades av personal, lokala volontärer samt utländska volontärer. Varför? Jo, precis av samma anledning som barnen var fastspända. Okunskap. Fet jävla okunskap. För många var det sorgligt nog lättare att låtsas att de inte var fastspända eller isolerade från dem andra. Eller kanske rättare sagt, lättare att låtsas att de inte fanns.
Det som känns allra värst är att jag volontärarbetat där 1 månad men inte kunnat göra ett skit åt situationen för barnen med svårare funktionshinder. Visst, jag kanske har gett dem mer uppmärksamhet än vanligt men de kommer fortsätta vara fastspända när deras beteende inte passar personalen. Det gör mig mörkrädd att det kommer fortsätta så här. Det känns förjävligt att lämna när man inte ens kunnat påbörja något förändringsarbete. Jag kanske hade för höga krav på mig själv och på min volontärplats innan jag börja. Men jag känner absolut att det är tragiskt att organisationen inte tar tillvara på gratis kompetens (och arbetskraft) när den är tillgänglig. En stor hjälp för alla volontärer som arbetade där hade varit om vi fått bättre handledning kring barnen, speciellt barnen med svårare problematik. De behöver mycket mer stimulans och de behöver självklart ha människor omkring dem som har kunskap om deras funktionshinder. Hur ska de annars kunna utvecklas? Ja, jag vet inte hur jag ska avsluta. Det finns fortfarande för många frågetecken i mitt huvud.
Change of heart.
Jag åkte aldrig hem till Sverige. Jag tog aldrig planet till Arlanda. Dagen innan tänkt hemfärd bestämde jag mig för att stanna. För jag vill verkligen inte ångra någonting! Jag är inte klar här. Dagarna som volontär har sprungit förbi och det har gått så snabbt att jag knappt haft möjlighet att reflektera över min tid här. Jag har förlängt resan med endast fem dagar. Men fem dagar känns bra, lagom. Jag kommer inte jobba som volontär utan spendera min tid som turist här genom att bara vara och göra det jag känner för. På ett sätt tycker jag tiden har gått alldeles för snabbt. Man tror man ska hinna med mycket på 1 måndad men det gör man inte. Jag skulle rekommendera er som är sugna på att åka som volontär att stanna minst 6 veckor. Och då också se till att man får tid för semester efteråt. För man blir helt slut. Ikväll bor jag på hotell och sover själv för första gången på tre dagar. Ska bli skönt. Har haft sällskap av min franska vän Marion. Det har varit kul men det blir också väldigt intensivt att ha människor omkring sig hela tiden.
White sand dunes.
Åka fyrhjuling i Mui Ne... på dessa sanddynor.. var... fett!
Här gåre fort!
Happy scared
Slägg dig i väggen snö och stjärtlapp!
=)
Kunde få upp några bilder från sanddynerna i Mui Ne. Riktig vacker vy! Nu ska jag tillbaka till huset och alla volontärer. Vi har säkert fått några nya volontärer nu =) Jag har inte varit där sedan i torsdags. Tog in på hotell över helgen.. men blev sjuk så jag fick strunta i att åka på en utflykt jag sett fram emot. Men men.. Ny vecka nu, nya tag =)
LTK Physio Center.
Här är LTK Physio Center. Rehabliterincentret/sjukhuset jag volontärrarbetade på förra veckan. 
I korridoren under vår lunch. Här är några av de sjuksköterskastuderande jag umgicks med de dagar jag var på sjukhuset 
Några exempel på typer av fysiska handikapp barnen hade som besökte sjukhuset
På väg hem efter en lång arbetsdag. Åkte inte med denna "minibuss" dock..det såg väldigt trångt ut Förra veckan besökte jag LTK sjukhus och rehabilitering. Detta var det volontärprojekt jag ursprungligen skulle delta i men då det blivit ett missförstånd (alltid något missförstånd) mellan samordnaren och de lokala volontärerna placerades jag istället på Ky Quang Pagoda (barnhemmet/dagcentret jag bloggat om tidigare). Det var meningen att jag skulle volontärarbeta på LTK sjukhus och LTK dagcenter. Jag åkte i alla fall dit förra veckan och blev introducerad till en engelsktalande läkare och sjuksköterska som placerade mig i ett dagvårdsrum.
Min uppgift var alltså att volontärrarbeta som undersköterska där. Dock har informationen varit extremt bristfällig om vad jag ska göra både innan och under tiden jag var där. Jag är utbildad undersköterska men med inriktning psykiatri. Även om jag har en generell utbildning i sjukvård anser jag mig inte erfaren när det gäller ortopedi och rehablititering. Jag har erfarenheter av att jobba med psykiskt och fysiskt funktionshindrade men mer inom social psykiatrin eller på olika gruppboenden för funktionshindrade. Sjuksköterskastuderande i Vietnam vet knappt vad en psykisk sjukdom är verkar det som. I alla fall inte de studenter jag pratade med när jag var på sjukhuset. Det var meningen att jag skulle delta i olika rum för behandling av barn tillsammans med en terapeut som skulle handleda mig (?) under tiden funktionshindrade barn får sjukgymnastik, arbetsterapi och/eller talterapi.
I dagvårdsrummet (där jag spenderade mest tid) satt cirka tio studenter på en plastmatta och studerade hur en sjukgymnast arbetade med barn med olika funktionshinder.Barn som behandlades där hade antingen råkat ut för olyckor varpå deras rörelsehinder eller så hade de medfödda skador. Tillsammans med dem satt vi och stirrade när sjukgymnasten gjorde olika övningar med barnen. Mina dagar på sjukhuset var intressanta. Men den mesta tiden satt jag bara och iakttog när sjukvårdspersonalen arbetade. Jag träffade dock underbara barn som jag lekte lite med under och efter deras rehabilitering. Jag träffade deras föräldrar och såg hur djupt engagerande de var i deras barns tillfrisknande. Det var fint att se att även barn som inte är som alla andra i Vietnam har kärleksfulla föräldrar som gör allt för deras barn.
Jag försökte även kommunicera med studenterna men det var svårt då de knappt kunde någon engelska men det gick med hjälp av de engelska kunskaper de hade samt en iphone som översättare (tack gode du för iphone:). Jag frågade dem varför de inte deltog praktiskt men då sa dem att de endast fick titta på. Vad gjorde jag där då undrade jag? Samordaren berättade för mig när jag berättade detta att jag skulle delta, inte bara titta på?? Hmm...
Jag fick även följa med in i ett annat rum med den engelsktalande sjuksköterskan där han med hjälp av speciella maskiner gav vuxna patienter strålning för olika fysiska smärtor på kroppen. Likaså där tittade jag på när han gav behandling. Men det är jag glad för.. hade ingen aning om vad det där var för storts behandling??? Det roliga var dock att denna sjuksköterska gav mig som förslag när jag satt i dagvårdsrummet med de andra studenterna att jag skulle lära dem engelska. Saay what? Skulle jag vara engelska lärare nu helt plötsligt? Jag försökte... men det var ändå lite komiskt.. var inte där för att lära andra studenter engelska liksom..
Jag besökte också LTK dagcentret (dagis) som ett stenkast bort från sjukhuset. Där fanns barn med olika psykiska och fysiska funktionshinder och till skillnad från barnhemmet (Ky Quang) hade dessa barn föräldrar som kom och hämta dem efter en arbetsdag. Två av barnen, cirka 15 år gamla kunde dessutom prata jätte bra engelska. Båda barnen var gravt funktionshindrade men de var så himla utåtriktade och nyfikna och älskade att prata med oss volontärer.
Summan av kardemumman så tror jag faktisk att jag skulle kunna trivas bra där. Men jag tyckte det var alldeles för svårt att komma in i en ny verksamhet när jag precis lärt känna barnen på barnhemmet (Ky Quang). Dessutom kände jag mig bara i vägen på sjukhuset. Jag var den enda volontären på sjukhuset och i behandlingsrummen. De som vistas på sjukhuset måste vara utbildade eller ha erfarenhet inom hälso- och sjukvård. Jag kände mig inte direkt hemma i den rollen då jag aldrig behandlat frakturer eller andra fysiska skador. Handledningen var bristfällig, kommunikationen mellan personalen likaså. Jag tror jag hade kunnat få ut något av rehabiliteringen men då hade jag behövt bättre handledning.
Så, det var den lilla berättelse om min tid på sjukhuset/dagcentret. Nu är jag tillbaka på barnhemmet :)
Living in Ho Chi Minh City.
Jag med mina nyfunna franska vänner (fr vänster) Marion, Eli, Elsa och Florin =) Marion och jag bor tillsammmans i volontärhuset.
På vår lediga tid, eftermiddagar eller under helgerna dricker vi gärna goda fruktshakes. Favoriten är mangoshake!
Det finns också en hel del marknader att besöka. Men de bästa fynden finns definitivt inte här utan i områden där vietnameserna hänger.
Vårat vardagsrum/kök. Vi bor sammanlagt 16 personer i huset just nu. Här är några av oss =)
Tappade fotfästet i nästa sekund.. inte ovanligt.
Vi har lunch under en längre tid när vi volontärarbetar. Då brukar vi besöka ett vietnamesiskt café som gör utsökt iskaffe.
Ett buddhistiskt tempel där barnhemmet finns beläget. Det är munkarna som har det övergripande ansvaret för de föräldralösa barnen som bor där. Hit kommer lokala invånare dagligen för att be och ibland skänka pengar. Oftast går bidragen dock till att finansiera templet och inte till barnen.
Ibland möts vi upp på en AW. Jag, Marion, Robert, Eri, Lisa och Roman. Alla är inte på samma volontärprojekt. Några är på barnhemmet, en jobbar som engelska lärare och två arbetar med mikrofinansiering ( ge finansiella tjänster till fattiga som ej har möjliget till försäkringar, lån eller att spara hos traditionella banker)
Hotell Continental är ett berömt hotell lokaliserat i centrala HCMC, där bodde många utländska journalister under Vietnamkriget.
En bild från när vi besökte djurparken med barnen från barnhemmet. Bästa dagen någonsin. Det var en befrielse att få se barnen i en normaliserande miljö. De var så glada! Barnen åker på liknande utflykter 1 gång varannan månad (vad jag har hört). Annars befinner sig barnen på barnhemmet eller ibland utomhus, vanligen med andra volontärer inom templets område.
Igår hade jag faktiskt min första lektion i vietnamesiska. Det var jätte svårt! Det ingår 25 timmar vietnamesiska i paketpriset för volontärprojektet. Vilket är jätte bra! Men jag kommer nog inte ta en lektion till då jag inte har tid. Innan jag åkte hit var min plan att jag skulle ha mycket tid för mig själv på eftermiddagarna men det har tyvärr inte blivit så. Bussresan till och från jobbet tar mycket energi och när jag kommer hem är klockan ibland 18.30. Jag hade planer på att börja plugga körkortsteori men det är bara att glömma. Det är väldigt mycket liv och rörelse i huset också så det är svårt att varva ner. Nu sitter jag på ett cafe någon minut från huset och chillar. Det är skönt! Ska se om jag får upp ett inlägg till innan jag promenerar hemåt.
Mui Ne.
Bild:Google.
Idag bokade jag, Robert och Marion en bussresa till Mui Ne (som bilderna visar). Vi aker dit pa fredag och kommer stanna dar over helgen. Vara amerikanska vanner kommer mota upp oss dar. Jag har lart kanna manga harliga manniskor under min vistelse! Idag var forsta dagen pa sjukhuset/dagcentret. Det finns bland annat ett rum for fysisk terapi som avser att rehabilitera barn med olika fysiska funktionshinder och en annan avdelning med ett dagcenter. Jag kommer jobba pa bada avdelningarna dar jag kommer anvanda mina erfarenheter som underskoterska. Jag vill pa ett satt tillbaka till barnhemmet... men jag ska ge det nya volontarprojektet en chans. Nu maste jag verkligen sova. Jag ska upp tidigt imorgon och pa egen hand forsoka hitta till sjukhuset med tva olika bussar = inte det lattaste, speciellt inte med min yra hjarna. Stor kram, jag saknar er!
Hello - Xin Chao
Pa promenad utanfor barnhemmet precis utanfor templet
Iphone kameran ar valdigt popular bland barnen
Idag besokte vi Vietnams Zoo med barnen. Alla barnen kunde tyvarr inte folja med men av dem som gjorde det var besoket mycket uppskattat!
Hey!
Ah, vilken underbar dag det varit idag. Vi fick ta med barnen pa zoo =) De var sa himla glada! Nu har jag varit pa barnhemmet fyra dagar. Det har varit fyra underbara men hektiska dagar med mycket intryck och lite somn. De forsta tva dagarna var valdigt jobbiga rent psykiskt. Barnen i Vietnam har inte samma forutsattningar som barn i Sverige. Detta speciellt nar det galler funktionshindrade. Halso och sjukvarden ar begransad i deras kunskapsutveckling och barn med funktionshinder ar for de flesta invanare en skam for samhallet. Barn blir ofta overgivna av deras foraldrar och vanligen omhandertagna av munkar som uppfostrar dem i tempel.
Aven om jag visste detta innan ar det svart att forbereda sig. Min referensram ar hur Sveriges barn har det. Oavsett om jag vet att det skiljer sig sa vet jag att alla barn har lika varde oavsett etnicitet eller funktionshinder. Det ar svart att blunda nar man ser orattvisor.
I det stora hela har jag sett att barnen har det bra pa detta barnhem. De ar trygga, de har rena och hela klader, de far mat, omvardnad och barnen ar karleksfulla mot varandra som en familj. Men jag har ocksa sett att en del barn far mer uppmarksamhet an andra av personalen och jag har ocksa bevittnat vad vi i Sverige skulle kalla vanvard ( Ska skriva mer om det i ett annat inlagg). Hur mycket kan jag jamfora med hur barnen i Sverige har det och hur mycket kan jag inte det? Oavsett sa kan de har barnen alltid fa det battre. Och vi maste tillsammans med de lokala volontarerna och skoterskorna hitta ett battre satt att kommunicera.Dessutom ar utbildning valdigt viktigt och dessa skoterskor behover fornya deras kunskaper enligt min mening (!).
Jag har skissat pa en liten ide som jag tror kommer forbattra information till nya volontarer. I slutandan kommer det nog kunna gora barnens situation till det battre. Genom att forvalta var kunskap om barnen kan vi effektivisera resurserna battre. Det tar annu langre tid att lara kanna barnen nar man inte kan spraket eller det finns nagon personal som kan handleda. Tyvarr kommer jag inte kunna fullfolja iden da jag ska byta volontarprojekt imorgon :( Men har fatt hjalp av mina volontarkollegor :) ....Organisationen har forvaxlat mitt volontarprojekt med ett annat projekt och jag ar inte pa den plats jag hade ansokt om. Annu ett tecken pa den underbara kommunikationen! Men jag kommer definitivt besoka barnhemmet igen.
Sorry, om ni har svart att lasa min text. Wifi fungerar inte pa min barbara dator i huset :( Och med min iphone kan jag inte blogga. Ska forsoka hitta ett internetcafe istallet for jag blir sjalv helt yr utan mitt tangentbord.
Första dagen.
Lokalbuss till volontärplatsen. Det tar 1,5 timma att åka till barnhemmet/templet från huset, enkelväg.
Den lokala befolkningen är väldigt nyfikna på oss, speciellt denna kanadensiska killen med ljus hy och blåa ögon ( De var inte lika intresserade av mig med andra ord ;)
En jätte gullig islänsk volontär med en av barnen på dagcentret ( Vi har tillåtelse att fota barnen).
På väg hem till huset. Det är KAOS i trafiken, inga fungerande trafikljus, alla kör som galningar, ingen stannar för oss fotgångare. Som ni ser på bilden har väldigt många vietnameser munskydd på sig. Det är främst avsedd för avgaserna men också ett skydd för solen.
Mina fötter och ett par vilda höns på gatan i närheten av där vi bor.
Hej alla där hemma!
Jag har idag haft min första riktiga arbetsdag på barnhemmet. Egentligen skulle det vara igår men jag hade en kort introduktion på fm och sedan var jag ledig på em. Det finns så mycket jag vill skriva och berätta men vet ärligt talat inte hur jag ska börja. Det är så fruktansvärt rörigt, både i Peace House (där jag bor med de andra volontärerna) och på barnhemmet.
Det finns olika avdelningar med en skola, ett dagcenter samt även rum några för terapi till barnen. Jag har ingen aning hur det sistnämnda fungerar ännu. Det bor barn där men det finns även barn som kommer över dagen samt normalbegåvade barn som går i skolan där. Detta område ligger inuti ett tempel. Många av de funktionshindrade barnen har alltså blivit omhändertagna av munkar och sköts dagligen om av sköterskor. Jag får berätta mer om hur det fungerar när jag vet mer.
Det har varit väldigt dålig information till oss volontärer tyvärr. Det finns vietnamesiska volontärer,som kallas locals (lokala volontärer) och de hjälper oss (bland annat med introduktionen) men vi är just nu så många volontärer och det är brist på vanlig personal och lokala volontärer så vi som är nybörjare har mest fått tagit stöd av varandra. Vi fick information innan vi åkte till templet men många frågor kommer när man väl är på plats. Och huset vi bor i är en röra då organisationen precis hyrt ett nytt hus. Vi är väldigt många volontärer för tillfället.
Jag träffade idag barnen för första gånger. De var hur söta och underbar som helst. Många av dem hade så mycket energi men de är, enligt min mening, understimulerade. Men i relation till omständigheterna så har barnen det rätt så bra antar jag. Jag är SÅ glad att detta tempel finns för de här barnen. Men det finns saker jag såg idag som jag inte riktigt förstår. Jag får berätta mer en annan gång när jag tagit reda på mera
Måste tyvärr logga ut nu. Vi är 6 timmar före så klockan är snart 22.30 här. Ska försöka uppdatera snart igen =)
New journey.
Nu har min resa på eget håll börjat. Min sambo flög hem till Sverige i lördags och jag befinner mig just nu på ett hotell i centrala Ho Chi Minh City där jag idag väntar på att bli hämtad av min kontaktperson från volontärprogrammet. I två dagar har jag underhållt mig själv genom att strosa omkring på Vietnams gator, kikat i affärer, gått på museum, marknader, tagit massage, solat och badat, beställt roomservice, kollat på film, läst en bok och pratat på skype :) Det har fungerat bra att vara här själv. Nu börjar den riktiga utmaningen när jag ska börja jobba som volontär.
Vet inte hur internet kommer fungera där jag ska bo men jag ska försöka uppdatera lite flitigare här nu :)
Nya Zeeland update.
Bilderna ar tagna i: 1) och 2) Queenstown. 3) Lake Tekapu 4)Kaikoura 5) Second hand shop i Mouteka 6) Kaiteriteri Bay 7) och 8) Abel Tasman 9) Marlborough Sound 10) Kaiteriteri bay
Later mest bilderna fa tala for sig sjalv. Vi har det underbart. Det fungerar jatte bra att aka runt med husbilen i NZ.Just nu befinner vi oss i Picton och ska imorgon aka over till nordon och huvudstaden Wellington. Darefter sightseen i ett vulkansikt omrade
Vung Tao.
Här kommer lite pics från Vung Tao, Vietnam. Jag har försökt uppdatera tidigare via mobilen men misslyckats.
Ska se om jag hinner få upp några bilder från Nya Zeeland nu när Ante är iväg en sväng.
På väg.
Kontrakt påskrivet- check!
Visum till Vietnam- check!
Yes. Nu är allt inför volontärresan klart!
Vi befinner oss just nu i Vietnam.Jag kommer börja jobba som volontär den 4 mars i Ho Chi Minh City. Har fått en handbok från min kontaktperson i Sverige angående mitt boende och regler där. Det verkar lovande! Ska
bli kul att se hur det fungerar i verkligheten och träffa alla nya människor :) Men först blir det semester och resa runt i både Nya Zeeland och Vietnam!
Lycka.
Hej, mitt namn är Sara och jag är socionom *nyper mig själv i armen* :)
Nyexad, och redo för nya äventyr! 2013 kommer bli gryyymt.
