onmywayhere.blogg.se

 

Under min tid som volontär i Vietnam fick jag bevittna några av barnen bli fastspända i sängen på detta sätt som ni ser på bilden. Första gången jag såg det blev jag chockad. Ett av barnet blir fastspänd på detta sätt väldigt många timmar varje dag. På detta barnhem har det varit tre barn som under olika tidpunkter blivit fastspända. Anledningen? Det finns ingen tillräcklig förklaring! Detta är vanvård enligt min mening. Oavsett kulturella skillnader och olika syn på barnuppfostran. Detta är inte okej för något barn oavsett problematik eller ursprung att bli fastspänd. 

 

Dessa barn är mer inåtvända än de andra barnen och behöver mycket mer tillsyn och stimulans mot vad de får.  När jag berättade vad jag sett till samordnaren visste inte ens hon om att vissa barn blev fastspända. Hon ringde och frågade direkt varför dessa barn blir fastspända och fick svaret att de ibland kan vara en fara för sig själv och att de inte har personal nog att ta hand om alla barn. Så, lösningen blir att spänna fast dem i deras sängar. Detta medans alla andra barnen leker och har roligt med volontärer och personal i samma rum. Samordnaren var chokad över det jag berätta men verkade ändå helt okej med det svar hon fått av en av personalen. Men när vi pratade vidare om detta ville hon föra vidare frågan till munkarna som har det övergripande ansvaret för alla barn på barnhemmet. Inte för att hon kunde lova mig att det skulle ske en förändring. Jag anser att personalen kanske har bemanning nog men det handlar om hur man förvaltar resurser och det finns stor brist på kunskap när det gäller vård och omsorg om barn med grava funktionshinder. Då spelar det ingen roll hur mycket bemanning det finns.

 

Detta tyckte jag var det absolut svårast med hela volontärarbetet. Det var känslomässigt svårt att förhålla sig till detta och man kände sig genomrutten när man inte kunde kommunicera bättre till de här barnen med svårare problematik. Språkhindret var ett faktum men också dilemmat hur jag skulle bete mig mot personalen angående detta. Jag såg klart och tydligt att de här barnen inte favoriserades av personal, lokala volontärer samt utländska volontärer. Varför? Jo, precis av samma anledning som barnen var fastspända. Okunskap.  Fet jävla okunskap. För många var det sorgligt nog lättare att låtsas att de inte var fastspända eller isolerade från dem andra. Eller kanske rättare sagt, lättare att låtsas att de inte fanns.  

 

Det som känns allra värst är att jag volontärarbetat där 1 månad men inte kunnat göra ett skit åt situationen för barnen med svårare funktionshinder. Visst, jag kanske har gett dem mer uppmärksamhet än vanligt men de kommer fortsätta vara fastspända när deras beteende inte passar personalen. Det gör mig mörkrädd att det kommer fortsätta så här. Det känns förjävligt att lämna när man inte ens kunnat påbörja något  förändringsarbete. Jag kanske hade för höga krav på mig själv och på min volontärplats innan jag börja. Men jag känner absolut att det är tragiskt att organisationen inte tar tillvara på gratis kompetens (och arbetskraft) när den är tillgänglig. En stor hjälp för alla volontärer som arbetade där hade varit om vi fått bättre handledning kring barnen, speciellt barnen med svårare problematik. De behöver mycket mer stimulans och de behöver självklart ha människor omkring dem som har kunskap om deras funktionshinder. Hur ska de annars kunna utvecklas? Ja, jag vet inte hur jag ska avsluta. Det finns fortfarande för många frågetecken i mitt huvud.